!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

SÖK

Historik & foton

EN OAS I CITY

Av Anders Hallengren

Vill man bo tyst ska man bo i City. Motorvägar, tunga transporter och tät biltrafik med höga hastigheter gör många förorter bullrigare. ”Hur kan ni bo där med barn, mitt i smeten?” frågade man oss ofta, men stadens mitt, där det är gångavstånd till allt, är ofta en fridfull och inspirerande plats.

I provinserna stagnerar man, konstaterade Sir Arthur Conan Doyle i London på 1800-talet. Staden har en annan puls, andra möjligheter, och den regeln gäller på David Bagares Gata lika mycket som på Baker Street. Regeringsgatan är enkelriktad och hastigheterna är låga, och i rummen åt gården hör man ingen biltrafik alls. Det är ofta tyst som på landet. Sju våningar ovanför Birger Jarlsgatan är också en vidträckt utsikt. Planterade balkonger, fasader med rådhusvin, stora träd och en lekpark på gården med daghem var våra barns trygga och skojiga hemvist under många år. Varma och fuktiga somrar påminner gården allt mer om kung Nebukadnezars hängande trädgårdar i Babylon. En oas i city.

För två tusen år sedan beklagade sig poeten Horatius över ”stadens rök och larm” och flydde storstaden Rom för landsbygdens frid. Det är antagligen inte mer oväsen i Stockholm nu än det var i romarrikets centrum, för att erinra sig en stad av ungefär samma storlek och folkmängd på ett par millenniers avstånd. Antagligen är det mindre rök nu, i alla fall har vi inte längre bolmande eldstäder överallt, och luften blir allt bättre. Staden på vattnet är internationellt sett mycket ren, och strömmen och fjärdarna är klarare än i vår barndom. 

 

Mätningar av luftföroreningar i Humlegårdens mitt har alltid visat låga värden. Parkerna är stadens lungor, 

och ännu större betydelse har skogarna som omger Stockholm – och i vårt grannskap Hagaparken, Lill-Jansskogen, Norra och Södra Djurgården, våra strövområden. Ja, varje träd är en tillgång för en stad.

Samtidigt som vi flyttade in i början av 1980-talet förbyttes Gröna Vågen i Stadsvågen, och vi befann oss snart i innerstans barnrikaste område, där man kunde undvara bil: en av citybons gröna egenheter. De där barnen är äldre nu, och ingen tjatar längre om den där ”smeten” som vi aldrig sett.

Men mycket annat har förändrats.

—Så här såg det ut när jag var liten, sa konstnärinnan Vilma Roos, jämngammal med förra seklet, när hon gick uppför Regeringsgatan från Engelbrektsplan på väg till oss nyinflyttade och såg de låga husen vid Regeringsgatan 90 och i Jutas Backe.

När hon kom fram till vårt kvarter kände hon inte igen sig längre, men vid vår port på Brunnsgatan 18 pekade hon snett över gatan och sa: ”Här gick min pappa i skola, klasskamrat med Tomas Tranströmers pappa.” Men gatan hade andra begivenheter nu. När vi flyttade in hade Brunnsgatan börjat utvecklas till Off Off Broadway, ja så kallades den. Där fanns Balettakademien (där våra barn gick), Mikael Meschkes berömda Marionetteatern samt Teater Brunnsgatan 4, där Sveriges den tiden mest älskade skådespelare Allan Edwall (död 1997) hade oförglömlig enmansteater, där han bl.a. framförde Kung Oidipus som monolog – sedermera efterträdd av poeten och akademiledamoten Kristina Lugns lika originella som sevärda teaterprojekt. Teatern var tidigare en ungdomsgård, kallad Fyran, där många popband spelade på 1960-talet, liksom på Nalen på Regeringsgatan och Sunside på Malmskillnadsgatan. Jag spelade själv där någon gång. 

På Nalen träffade jag min första fästmö 1967. Man kan antagligen gå dit idag med liknande följder. Där var det programenligt ”folkligt, festligt, fullspikat” och så är det kanske nu också, sedan festpalatset återinvigts efter trettio års sorg och saknad. Gata Regerings 76 lever än.

Brunnsgatans numrering har däremot blivit förvillande, ungefär som om man blandat om korten. Ett par portar ovanför Fyran, som nu är Brunnsgatan 18, var ingången till Nr. 10 på 1950-talet, mitt emot Jakobs Folkskola på Brunnsgatan 11 (som revs 1970). Där bodde min fru, Kerstin, i det dåvarande gårdshuset, ett trevåningshus omgivet av flera mindre hus och skjul med verkstäder, vedbod, dragkärra, tvättställning. Idag bor hon nästan exakt där hon bodde som liten i början av 50-talet, fast hela kvarteret rivits sedan dess. Men cykelstall och soprum har pietetsfullt uppförts delvis i trä med de gamla innergårdsskjulen som modell.

Detta kan vara av viss tröst när man suckar över det moderna miljörummets oreda och odörer. Det är en svag fläkt av historien. Själv har jag flyttat lite längre (fem hundra meter) från min födelseplats i samma församling, S:t Johannes, där vi alltid känt oss hemma.

Men det var inte bättre förr.

Vid mitten av 1960-talet var byggnaderna förfallna. Häleri, langning, sexhandel, enstaka knarkarkvartar och annan ljusskygg verksamhet förekom i kvarteren, och som liten förbjöds jag att besöka det svagt upplysta ”Träsket” på kvällen. När jag gick på högstadiet var jag och en klasskamrat från Engelbrekt på visit i ett sådant näste och vi var efteråt glada att vi kom helskinnade undan.

Den gamla Polisstationen i det gula huset på andra sidan Regeringsgatan (nu Regeringsgatan 79) låg inte där för ros skull (eller kanske gjorde den det).

Här revs emellertid till sist “för att få luft och ljus” för att citera August Strindberg, som själv gick i skola på Stockholms Lyceum, Regeringsgatan 54, i ett nu rivet hus.

Polisstationen blev fridfullt fritidshem.

Brunnsgatsbacken ner mot Birger Jarlsgatan ca 1900. Foto Kasper Salin. Stockholmskällan/Stadsmuseum. 

Rivningsvågen på 1960-talet och 1970-talet kom att innefatta hela kvarteret där vi nu bor, men under nästan ett decennium var här ödetomt som tjänade som parkeringsplats (som sedermera flyttats under jord).

 

  Det var inte bättre förr. Berättelse om det hemska mordet på Brunnsgatan 12 anno 1867

Nybygget kom igång på rätt sida av decennieskiftet 1980. Då började man äntligen bygga med lite högre kvalité igen efter en väldig svacka inte bara under miljonprogrammets dagar utan faktiskt ända sedan 1930. Nu var det tegel, huggen kalksandsten och trä i väggarna, ingen blåbetong och inget plastigt i inredningen.

När vi flyttade hit var Regeringsgatan ännu rätt ödslig, särskilt om kvällarna. Vår närmaste granne kallade NK för ”mjölkaffären” eftersom det var närmaste livsmedelsaffär. Den gamla mjölkaffären i korsningen Regeringsgatan-Brunnsgatan var länge sedan borta, likaså fruktaffären på andra sidan bron över Kungsgatan. Sedan dess har antalet affärer och restauranter ökat och nya Stureplans invigning 1989 gjorde att hela området levde upp. Nu är det folk ute på stan nästan alla tider på dygnet och vi bidrar själva med att vara ute och flanera rätt mycket. Det är en härlig miljö med ett väldigt utbud vad man än är intresserad av – film, konst, musik, teater, inneställen, boutiquer, bibliotek.
Något stenkast från Kungsgatan, Hötorget, Konserthuset, Svampen (Stureplans epicentrum), och inte långt från Gallerian, Hedengrens Bokhandel (Stockholms mest välsorterade), Akademibokhandeln, Rönnells Antikvariat, Dramatiska Teatern, Kungliga Biblioteket i det storslagna parkprojektet Humlegården med alla svenska lövträd (som vi råkar se från våra fönster, liksom Johannes kyrka, Hedvig Eleonora, Kaknästornet, Värtan och Ropsten) och en kort promenad från Nybrokajens reguljära skärgårdstrafik eller Kungsträdgårdens evenemang, kan man inte bo mer fördelaktigt.  Så har vi tyckt under de tjugofem år som gått sedan inflyttningen (fast ”stugan” nu blivit väl stor för oss och katten sedan döttrar med pojkvänner flyttat ut, liksom mitt hemmakontor). 

Det fanns emellertid redan från början ett mjölkaffärsalternativ, vid sidan av NK alltså.

Från Kungsgatan gick tidigare två trappor upp till Regeringsgatan, den

Foto: Julia Hallengren

södra och mest påkostade är ombyggd till trevliga Café Antigon, men den norra finns alltjämt kvar. Här fanns ännu för några år sedan Stentrappans Gatukök som var först i stan med att servera pommes frites. Här ringlade köerna av hungriga Nalenbesökare, det var jazz-och Rock ''n'' Rolltidens matlokus.

I mitten av 1950-talet flammade grilleldarna högt på allt fler platser ända tills myndigheterna efter många tillbud förbjöd dessa populära gatukök, liksom man förbjöd varma korvgubbar med ”låda på magen”, vilka Owe Thörnqvist hyllade med en protestboogie. Men korvgubben i stentrappan blev kvar, decennium efter decennium. Han var en turkisk sjöman som landstigit i Stockholms hamn och blivit kvar, och allt mer kom han att måna om både stamkunder och stannkunder, som fick sig en pratstund. Ville en gammal dam eller en småbarnsfar som jag ha en mjölkflaska mitt i natten, så öppnade han genast sitt välfyllda kylskåp. Det var före 7–Elevens era. Chokladkakorna gick också åt som smör. Liksom cigarretterna, grillkorven, hamburgarna.

Trettio år efter att McDonald’s gjort entré på Kungsgatan 1973 gick affärerna alltjämt hyggligt,och det blev bröd över åt duvornasom han matade fram påsmåtimmarna, de som bodde under viadukten.

Foto: Julia Hallengren

 På morgonen spolade han hela trappan från Regeringsgatan ner till Kungsgatan. Trappan är helrenoverad nu, men inte renare än då.

 

Fast det är klart att det funnits annat än mjölk som lockat i våra trakter, då som nu,långt före Stureplans festyra. Så var det redan på Bellmans tid.

 

Längs Regeringsgatan tågade ”Bacchi Soldaters Källar-Patrull” i en visa skriven någon gång under åren 1767 eller 1768:

 

 

 

 

 

Regeringsgatan 

Det är en satan 

Till att vara smal och grufveligt lång. 

Ej uti skredet 

Två man i ledet, 

Eljest blir han altför trång. 

Här fram passera hastigt, vi ha brådt 

At vi må hinna upp till Stockholms Slott.

 

På vägen passerade man goda utskänkningsställen där man kunde pusta ut och släcka sin törst — Tre Remmare på Regeringsgatan 47 (rivet först 1970 för att ge plats åt nuvarande Parkaden), Heidelbergska Vinfatet (eller Stora Vinfatet) på Regeringsgatan 9, och först som sist på självaste Stockholms Slott, som faktiskt även var namnet på en källare vid Regeringsgatan 65! Så hämtade man krafter för att nå ända till Stockholm (Gamla Stan) på denna led som ursprungligen banats på Brunkebergsåsens sluttning för att forbönder och resande norrifrån skulle kunna ta sig någorlunda torrskodda in till huvudstaden och med måttligt motlut, förbi alla träsk och gölar på vägen i denna förort.

Husen som Bellmans vaktpatrull passerade var låga.

Som man kan se av bevarade ritningar, var de flesta 1700-talshus i vårt område envåningshus och av betydligt enklare slag än de som bevarats från den tiden, som alla känns igen på sin lejongula färg.

 Liksom Drottninggatan användes vår gata som paradgata upp mot slottet, och båda fick de sina namn under drottning Kristinas regeringstid på 1600-talet. Jesper Svedberg, biskopen och psalmdiktaren, även ansvarig för de svenska församlingarna i Amerika (kolonin New Sweden), bodde på Regeringsgatan, och där föddes 1688 hans son Emanuel, adlad Swedenborg, en av de internationellt mest kända svenskarna någonsin. Båda var i kunglig tjänst och adressen därför given.

Drottninghuset från 1689 med intilliggande byggnad vid Johannesgatan är ett minne från denna avlägsna tid, liksom Johannes klockstapel från 1692.

Där är vi mitt uppe på rullstensåsen som är en avlagring av sten, grus och sand från en isälv som passerade här under tusentals år vid istidens slut. Uppe på åsen utkämpades slaget vid Brunkeberg 1471, ett av Sveriges inbördeskrig. Segraren Sten Sture förevigades i Bernt Notkes senmedeltida träskultur ”S:t Göran och draken” som man ännu, över ett halvt årtusende senare, kan se i Storkyrkan om man följer samma vandringsväg som Bacchi soldaters källarpatrull och går den satans långa gatan fram till Stockholms Slott.

 

Text & bild:

anders.hallengren@littvet.su.se

www.hallengren.eu

2010-01-25

© Brf Österbotten 32